Förlossningsrädsla

Vad är förlossningsrädsla? Vad är man rädd för? Varför är man rädd? Är det så att kvinnor är räddare för att föda barn idag än för några decennier sedan? Blir inte vården mer och mer säker och bra? Har inte forskning och utbildning gjort Sveriges vård till den kanske bästa i världen? Eller var kvinnor lika rädda förut, bara det att man pratar om det mer nu för tiden? Dessa frågor dyker upp hos mig när jag tänker på förlossningsrädsla.

Jag tror inte att det finns något enkelt svar på frågorna, men jag försöker ändå försöka bena ut dem här för att känna mig lite mer förberedd om jag framöver kommer att träffa förlossningsrädda kvinnor i mitt doulande.

När man är inne på det här med rädslor blir jag ju lite fundersam på hur mycket man vågar prata om dem. Skrämmer man upp mammor som inte är rädda så att de blir rädda? Ja det skulle kunna hända och det vill man ju såklart inte. Men syftet ska ju inte vara att skrämma upp folk utan att prata om hur saker och ting förhåller sig. Verkligheten försvinner inte för att man inte pratar om den.

Jag landar nog ändå i att man måste prata om det. Jag tycker att man ska kunna prata om allt, även det som är obekvämt. Troll spricker i solen, så låt oss prata om rädslorna och vad man kan göra åt de!

Vad är det då kvinnor är rädda för? Nu utgår jag ju bara ifrån min egen uppfattning utifrån vad jag läser och hör kvinnor säga. Det jag uppfattar att man är mest rädd för är:

Att spricka
Att det ska göra ont
Att tappa kontrollen
Att inte få plats
Att inte få hjälp

Att spricka låter ju väldigt dramatiskt. Jag tycker ordet spricka låter extremt obehagligt och det är ju inte riktigt vad som händer i de flesta fall. Vanligt är dock att man får bristningar, speciellt bland förstagångsföderskor. Man brukar gradera bristningar på en skala från 1 till 4, då 1 är de mildaste/ytligaste bristningarna och 4 är de allvarligaste. Att man får bristningar av grad 4 är ovanligt och händer INTE de flesta. Ytliga bristningar av grad 1 kan behöva sys, men oftast läker de av sig själva. Grad 2 syr man för att man ska bli återställd. Barnmorskan kan sy detta med lokalbedövning. Vid bristningar av grad 3 och 4 behöver man lite mer omfattande hjälp av läkare för att behandla.

Hur man kan göra för att undvika bristningar får vi nog lämna till en annan gång, för det kan bli ett helt eget inlägg.

Att det ska göra ont är de flesta säkert oroliga för. De flesta tycker ju att det gör ont, men hur upplevelsen blir beror ju på vilket stöd man kan få, hur lugn och trygg man känner sig, hur man hanterar smärta och hur man klarar att möta värkar utan att spänna sig. Det finns såå mycket att göra, både medicinskt och icke-medicinskt för att minska/klara av smärtan.

Att tappa kontrollen gillar nog ingen, men det är kanske svårare för vissa att hantera detta. Men man kan ju göra mycket även här för att känna att man äger sin förlossning. Man kan t.ex. skriva ett förlossningsbrev med sina önskemål under förlossningen. Personalen på förlossningen kommer att försöka göra sitt bästa för att uppfylla den födandes önskemål. Det kan ju vara bra att prata med sin partner om hur man vill ha det också. Men när man väl ska föda så kommer man att behöva lyssna på sin kropp, för den vet oftast hur den ska göra!

Att inte få plats har det ju pratats mycket om i media. Och när detta händer är det ju fruktansvärt jobbigt för den födande. Men jag vill ändå hävda att detta hör till ovanligheterna, de flesta får plats!

Sedan är ju barnmorskornas situation som den är och ibland räcker inte deras tid till allt som den skulle behöva räcka till. Ibland kanske man blir lämnad långa stunder själv i förlossningsrummet, framförallt då under de tidiga faserna av förlossningen. Då kan det ju vara bra att ha en doula med sig! En doula kommer alltid vara med dig, doulan har bara dig att tänka på! Jag är övertygad om att många av de rädslor som jag nämnt här skulle kunna minska om man fick hjälp och stöd av en doula.

Det här ämnet får jag nog fortsätta på en annan gång, för annars kan det här inlägget bli hur långt som helst..