En annorlunda midsommar

Mitt första doulauppdrag kommer jag såklart aldrig att glömma, av flera skäl. Dels för att det var premiär för mig som doula och dels på grund av den långa och ganska dramatiska förlossningen.

Föräldrarnas önskemål hade hela tiden varit att få ha en så naturlig förlossning som möjligt. Detta hade vi pratat mycket om och vi hjälptes åt att formulera allt detta i ett förlossningsbrev. Tiden för beräknad förlossning kom och gick och två veckor över tiden blev föräldrarna erbjudna igångsättning. Jag påminde dem om att man inte måste tacka ja till detta, men deras val blev ändå att sättas igång. Metoden de erbjöds då var ballongmetoden. Dagen för igångsättning blev torsdagen, dagen innan midsommarafton. Jag hade kontakt med mamman under dagen och när ballongen var insatt pratade vi igen. Mamman lät lite orolig så jag packade ihop mina saker, sa hejdå till mina kollegor och åkte ner till förlossningen i Halmstad. Jag var väl införstådd med att det skulle kunna ta lång tid  efter ballonginsättningen, men jag åkte ändå. Föräldrarna blev glada när jag kom och det kändes rätt att åka dit fastän det inte hade börjat hända så mycket än. Vi kämpade hela eftermiddagen med att försöka få igång värkar. Vi gick en fin skogspromenad, vi ägnade oss åt akupressur, avslappning, andning, massage och övningar på pilatesboll. Vi mörklade rummet så gott det gick, lyssnade på lugn musik och dansade lite emellanåt 😊

Det blev kväll och inte mycket hände. Lite svaga värkar kom igång, men inte mer än så. Framåt natten tyckte föräldrarna att jag kunde åka hem och sova lite. Jag pratade med personalen utanför rummet och de antydde att pappan troligtvis inte skulle kunna stanna kvar över natten heller på grund av att de räknade med att det skulle bli fullbelagt. Det kändes inte bra. Jag försökte prata med personalen om hur fel det kändes att helt lämna mamman. Men det gick tyvärr inte. Mamman tog det ändå bra och både jag och pappan åkte hem och sov några timmar. Vid femtiden på fredagsmorgonen gick vattnet och ballongen kom ut. Vi åkte tillbaka till sjukhuset och påbörjade en dag till med att försöka få igång hennes värkar. De blev lite starkare och tätare under dagen, men de var fortfarande såpass hanterbara så att vi kunde andas oss igenom dem tillsammans.  Mitt på dagen på fredagen så erbjöds mamman Cytotec för att försöka få igång värkar. Jag påminde om att hon inte behöver tacka ja till detta heller. Men mamman började verkligen vilja att det skulle hända saker och hon verkade införstådd med vad Cytotec är och gör. Så hennes val blev ändå att ta emot det. Men vi fortsatt dagen i samma anda som dagen innan, med så mycket avslappning och massage som möjligt för att frigöra det egna oxytocinet och hjälpa kroppen att själv få igång starkare verkar. Under eftermiddagen och kvällen blev värkarna starkare och mer intensiva och smärtsamma. Mamman fick bada och hon bad om lustgas. I början hade hon lite svårt att få till det där med lustgasen. Jag hjälpte henne att ge sig hän åt gasen så att hon skulle få känna att den kan göra skillnad och hjälpa henne att slappna av ännu mer.  Efter en stund ville hon inte släppa den…

Efter badet började det bli kväll igen och jag ringde min man och sa att de får fortsätta midsommarfirandet där hemma på egen hand. Mamman undersöktes och trots det långa avslappnande badet, då vi märkte att värkarbetet kommit igång mer, så var hon ”bara” öppen tre-fyra centimeter och bebisens huvud stod fortfarande högt. Jag kände att mamman blev väldigt besviken och lite uppgiven. Men jag och pappan fortsatte att peppa henne och vi pratade om att försöka att inte haka upp sig på centimetrarna. Under natten blev värkarna starkare och starkare och mamman hade väldigt ont. Hon ville ha epidural, vilket hon fick. Det tog ju udden av smärtan och mamman kom tillbaka lite efter att jag upplevt henne som väldigt långt borta under tiden innan ryggbedövningen. Hon kämapde så hårt under natten, jag såg att hon var slutkörd, vi fortsatte att andas oss igenom alla värkar och försökte ändå behålla ett lugn i förlossningssalen. Trots mammans hårda arbete så var hon hela tiden väldigt lugn.

Fram på lördag morgon var hon fullt öppen och krystvärkarna började. Men ingen bebis kom. Tillslut började barnmorskorna förbereda för sugklocka och läkare, barnmorskor och undersköterskor började befolka rummet. Rummet tändes upp helt, sugklockan sattes och läkaren började dra, medan en barnmorska tryckte på magen. Jag och pappan fanns hela tiden vid mamman huvud för att hålla henne lugn och hjälpa henne att kunna trycka på under krystvärkarna då de skulle dra. Det blev många drag och ett litet klipp gjordes. Tillslut kom en medtagen pojke ut. De hade förberett föräldrarna på att navelsträngen troligtvis skulle behöva klippas direkt (föräldrarna hade önskat så sen avnavling som möjligt) och pappan skulle vara beredd på att följa med personal och bebis ut ur rummet eftersom bebisen var rejält påvkerkad. När bebisen kom ut la de ändå upp honom på mamman mage och försökte få honom att komma igång med andningen där. Men det gick inte, så de klippte navelsträngen och tog med honom. Jag och mamman blev kvar och vi bara kramade varandra och mamman grät lite, mest av oro, men också av utmattning. Efter vad jag tyckte kändes som en evighet kom de in med den lille pojken och gav honom till sin mamma. Alla var skakade och medtagna, men otroligt lättade över att äntligen få se bebsien andas lugnt på mammas mage.

Förutom mina egna förlossningar var nog detta det mest speciella jag varit med om i mitt liv. Det blev verkligen en rivstart på doulandet.

Återkommer snart om föräldrarnas tankar och känslor kring förlossningen.