Min sista förlossning

I april föddes vår dotter Ester. Jag hade planerat den här förlossningen på ett lite annorlunda sätt än mina tidigare, vilka jag egentligen inte planerade så mycket alls. Jag har en helt annan syn på och kunskap om födande idag än när jag senast födde barn (för 7 år sedan). Den här gången var jag väldigt inställd på att låta kroppen föda av sig själv. Det är såklart skillnad på att föda sitt första barn och att föda sitt fjärde (femte) barn. Man vet lite mer vad som ska hända, kroppen har varit med förut och vet vad som är på gång. Min kropp var väldigt på gång under den här graviditeten och jag hade sammandragningar under hela andra halvan av graviditeten. Jag hade pratat mycket med min man om hur jag ville föda den här gången och jag hade en stark önskan om att föda i vatten, utan en massa störande mediciner, värkpåskyndande dropp eller för mycket människor runt mig. Jag ville föda i lugn och ro och i min takt.

Vattnet gick runt kl 03 på natten i graviditetsvecka 38. Det sipprade sådär som är vanligt att det gör, så att man liksom är lite osäker på om det verkligen är det som händer. Men det fortsatte att komma under morgonen och jag ringde förlossningen för att komma in på kontroll av vattenavgång. Fick en tid vid 10. Inga värkar än så länge. Vi kom in på kontroll och de konstaterade vattenavgång och att vattnet såg klart och fint ut. Jag var även öppen några centimeter, men det är man ofta i slutet av graviditeten när man fött några barn tidigare. Jag fick rådet att promenera runt en stund på sjukhusområdet och se om värkarna skulle komma igång och sedan komma tillbaka efter en stund för ny kontroll. Men vi valde att åka hem en stund istället (och samtidigt hämta mat på Willys som vi hade beställt..). Så vi åkte hem och försökte äta lite lunch, men då började värkarna komma, så vi åkte tillbaka till sjukhuset igen. Vi hade båda en känsla av att förlossningen skulle gå ganska snabbt (har fött relativt snabbt tidigare) så vi dröjde inte kvar hemma så länge. Vi åkte tillbaka och fick ett rum på förlossningen ganska snabbt. Klockan var då runt 13 och värkarna hade börjat att tillta i styrka och täthet. Jag påminde barnmorskan som vi träffade att jag gärna ville komma ner i vattnet och gärna föda där. Hon sa att de uppmärksammat detta önskemål via min journal och gav mig en barnmorska som var van vid och gillade vattenfödslar.

Värkarna blev ännu tätare och starkare medan vi var på rummet och försökte titta på en serie på Netflix som vi fick pausa hela tiden. Barnmorskan kom och skulle ta lite blod och sätta en infart, vilket var krångligt samtidigt som värkarna var ganska starka. Min man sa till barnmorskan att nu är det nog bäst att hon (jag) får komma ner i badet, annars hinns det nog inte med. Jag var väldigt fokuserad på min andning och hade tappat lite uppfattningen om tid och rum. Men jag fick i alla fall komma ner i badet lite efter kl 15, och det var väldigt skönt. Jag minns att jag sittande och gungande tog en eller två starka värkar i vattnet innan jag kände att det började trycka på. Hade då varit i vattnet i bara några minuter. Jag sa till barnmorskan som höll på att gå lite in och ut för att ordna med lite grejer (vet inte vad..). Hon sa ”redan?” vilket fick mig att tveka lite på vad jag kände. Men jag bad om lustgas och någon (kanske en undersköterska) började greja med slangarna till lustgasen, och sedan kom en kraftig krystvärk precis som jag hade känt. Barnmorskan släppte det hon höll på med och kallade in en till barnmorska och sa att ”hon har börjat krysta här nu”. Jag hade sagt innan att jag ville försöka ta emot bebisen själv, men jag minns att jag sa åt dem att ta emot istället för att jag kände att jag inte var kapabel till det just då. Jag minns inte hur måga krystvärkar som kom, men kanske en eller två, (jag han väl ta några andetag i lustgasmasken men det gjorde ingen skillnad vid det laget) innan jag kände hur bebisen gled ut, kl 15.35. Jag sa något i stil med ”nu är hon ute” och jag satte mig upp, efter att ha hängt över badkarskanten, och såg att min dotter fortfarande var kvar under vattnet. De hade låtit henne få vara kvar under vattnet tills att jag själv kunde lyfta upp henne till mig.

Det här var min bästa förlossning. Jag kände att jag styrde och bestämde över mig själv och att min man och barnmorskan var där som stöd. Jag ger inga medicinska råd till mammorna som jag är doula till, men uppmuntrar gärna till att vara i vatten då det har så många fördelar. Jag är glad att det blir mer och mer vanligt (igen, efter decennier av att man sagt att det inte är säkert) med vattenfödslar och Varbergs förlossning är väldigt positivt inställda enligt min uppfattning. Innan vi gick hem fick vi dels sätta en nål i deras tavla (som markering för att ett till barn fötts) och dels lägga en liten badanka i en vattenbehållare för att visa att ytterligare ett barn fötts i vatten på Varbergs sjukhus!